Posithivt porträtt - Rebecka

Rebecka är född i Indien och kom till Sverige med sin lillebror 1982. Bosatt i en liten fiskeby på västkusten fick hon som adopterad tidigt känna på hur det är att bryta mot normen, och att sticka ut. Hon mobbades och utsattes för en hel del rasism från tidig ålder. 

När Rebecka växte upp fanns heller inga homo- eller bisexuella förebilder. Hennes föräldrar var kristna och även om de accepterade henne när hon som 14-åring kom ut har det aldrig pratats om sex eller relationer i familjen. 

– Mamma visste inte vad bisexuell var så det tog tid innan hon förstod att jag gillar både tjejer och killar.

Rebecka bodde i tonåren mer hos kompisar än hemma, och flyttade hemifrån tidigt. Som ung på 90-talet ville hon bort från det som hon upplevde som ett inskränkt samhälle. Hon tillbringade mycket tid i Göteborg där hon kunde leva ut sin sexualitet. Den större staden gjorde det dessutom lättare att smälta in i mängden – som icke-vit stack hon inte ut på samma sätt som hon gjort i den lilla byn. Hon säger att hennes tonår var en tuff tid för hennes föräldrar eftersom de många gånger inte hade en aning om vad hon gjorde eller hur hon levde. Under åren som gått sedan dess har hennes föräldrar lärt sig mycket, både om sexualitet, könsidentitet och om hiv. 

Från rädsla till styrka
Rebecka har levt med hiv i 17 år och lika länge har hon varit öppen med sin transidentitet. Hon fick sin hivdiagnos efter att ha åkt in på sjukhus med dubbelsidig lunginflammation. I tre månader låg hon inlagd och när det var som värst hade hon en lungkapacitet på 30%. Läkarna trodde först att hon hade ett luftburet virus så hon isolerades och personalen gick runt i ”gasmasker” innan de efter en vecka konstaterade att hon har hiv. Hennes föräldrar var med på sjukhuset när hon fick beskedet.

– Mamma blev helt knäckt eftersom hon trodde att hennes barn skulle dö. Hon grät och det gjorde även pappa. 

Rebecka berättar att hon visste väldigt lite om hiv då och hennes känsla när hon fick beskedet var total tomhet, och sen rädsla. Kanske berodde det på att föräldrarnas kunskap var ännu lägre, och att alla deras bild formats av 1980- och 90-talet.

– Jag fick flashbacks till aidshysterin.

Informationen de fick på sjukhuset var också knapphändig. Visst sa läkarna och kuratorn att hon skulle överleva men fokus hamnade mycket på att Rebecka skulle vara tvungen att äta mediciner resten av livet.

Rebecka berättar att hon har några extramammor i sitt liv. Kvinnor som hon har runt sig, och som stöttat henne på sätt som hennes föräldrar inte alltid kunnat. Dagarna efter beskedet var tuffa, och hon funderade på om hon verkligen ville fortsätta leva, men tack vare en av sina extramammor fick hon styrka att komma tillbaka. Extramamman satte sig ner bredvid sängen och frågade vad Rebecka vill med sitt liv.   

Där i sjukhussängen fattade Rebecka vad hon kallar för ett avgörande beslut – att komma ut som transkvinna. Hon funderade på hur livet sett ut dittills, vad hon önskade, och så gjorde hon en mental lista med 30 saker som hon ville i livet.

– Det är ingen bucketlist men det är punkter och det handlar bland annat om att ingen ska trampa på mig, eller tala om för mig hur jag ska leva, säger Rebecka med eftertryck.

Ett nytt kapitel
Hivbeskedet markerar en vändpunkt i Rebeckas liv och hon säger att det var det som fick henne att verkligen ställa sig själv de här frågorna om vad hon vill, och att vara sann mot sig själv. 

– Där och då föddes Rebecka. Hiv gjorde att jag räddade mig själv från att leva ett liv i förnekelse. 

Sedan hon var sex år gammal har Rebecka känt att hon är tjej, men det var en omöjlighet att få leva ut som barn. Det fanns inte på kartan att säga att hon, som omgivningen läste som kille, ville ha klänning, leka och umgås med tjejer och vara tjej själv. Det är tydligt när hon pratar om det att hon inte dömer sina föräldrar, utan mer ser det som att de inte förstod bättre, när de inte gav henne möjlighet att få vara den hon är. 

Även om livet varit tufft menar hon att åren fram till att hon fick sin hivdiagnos la grunden för att hon skulle våga ta klivet. Sedan hivdiagnosen för 17 år sedan har hon fortsatt arbetet med att bygga upp sig själv, till att nu vara så pass öppen att hon delar med sig av sin berättelse offentligt. 

– Idag är jag tillräckligt stark i mig själv, och det är det jag varit med om fram till idag som gör att jag är det, säger Rebecka och ler.

Efter att ha tillbringat ett antal år i Göteborg bor Rebecka idag i det lilla samhället där hon växte upp. Att vara öppen, både med att hon är transkvinna och att hon lever med hiv har blivit en självklarhet. Även om hon upplever att det är betydligt lättare än när hon var ung så finns fortfarande många fördomar kvar. Rebecka är dock fast besluten att vara en person som banar väg för andra transpersoner med hiv. 

– Vi syns inte men vi finns överallt. Det behövs öppna personer, förebilder.

En annan av hennes hjärtefrågor är psykisk ohälsa, och att man ska våga prata om det – inte minst måendet hos personer som lever med hiv. Även om hon vill uppmuntra andra till att vara öppna så tycker hon också att det är viktigt att understryka att man får vara arg, och ledsen över hur man behandlas och bemöts. Och visst har hon råkat ut för att folk tittar snett.

– Jag har varit med om äldre som inte vet hur hiv överförs som blivit rädda, säger hon.

Vill inspirera unga
I den grupp för transpersoner som lever med hiv som bildats hos Posithiva Gruppen har Rebecka kunnat utbyta erfarenheter kring att bära på flera identiteter som är normbrytande. Den typen av forum tror hon är extremt viktiga för att skapa trygghet. Dessutom ger det möjlighet för unga och äldre, både transpersoner och hivpositiva, att mötas över generationsgränserna och få utbyta perspektiv. 

Hennes engagemang för att unga personer ska våga leva ut sin identitet och sexualitet har lett till en rad engagemang, inom bland annat RFSL och RFSU. Hon har också startat ett forum för transpersoner på orten där hon bor. 

Rebecka är utbildad undersköterska och trivs verkligen med att jobba med människor och att ta hand om andra, inte minst äldre. I framtiden vill hon gärna jobba mer med ungdomar och frågor kring sex och samlevnad. 

– Jag vill ge ungdomar det stöd som jag inte fick.

Även om hon har sin bas på västkusten tillbringar hon vanligtvis mycket tid i Skåne, där hennes blivande fru och bonusson bor. Eftersom både hon och flickvännen arbetar inom vården har de inte kunnat ses som de brukar under coronapandemin, men så snart livet återgår till det normala ser hon fram emot familjelivet i Helsingborg. Trots de prövningar Rebecka mött ser hon ljust på framtiden och till andra som lever med hiv vill hon säga: 

– Det finns så mycket i livet. Låt inte hiv hindra dig från att leva.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 2 2021.